Positivt besked...

Så fick vi ännu ett samtal idag! Och det var positivt! Vi kommer att få åka om en månad, trist, men skönt att veta. Vår lille skrutt blev opererad den 1 juni och efter blev det lite komplikationer så han behövde ett sjukhusbesök till. Nu har han varit tillbaka på barnhemmet sedan 22 juni och det ser ljust ut. Han behöver dock lite tid till att återhämta sig. Lille plutt ska ju också få vara med om nåt stort och omvälvande snart. Det är synd att man inte får vara där nu och ta hand om honom på plats. Hur som helst är det skönt att veta!!

Dystert besked...

Igår fick vi ett dystert besked... Vi kommer att få vänta ytterligare tre veckor på nästa besked... Alltså vi kommer förmodligen inte att komma iväg förrän i augusti som det ser ut. Suck!! Men vädret är ju ialla fall bra. Eller nåt sånt får man väl intala sig.Och i gårkväll hittade vi årets första kantareller precis bakom huset! Det är ju kul. Nu är det bara att bita ihop och se det positiva istället för att deppa ihop. Idag blir det badet på orten en stund och där hoppas vi att några av Stinas kamrater är så hon får leka lite. Hon saknar redan förskolan, efter en vecka hemma med mig. Hon är av naturen glad och nöjd men eftersom hon har lite svårt att företa sig något på egen hand blir det lite jobbigt för mamman som måste hitta på saker hela tiden. Om jag är igång och fixar med något går det hyfsat bra men sätter jag mig ett ögonblick så har jag en femåring en millimeter från ansiktet. Och just nu är jag väl inte den mest alerta kan väl erkännas... Så tillfällena jag försöker sitta still är väl fler än i vanliga fall. Nähä nu får jag rycka upp mig och ta tag i denna dag som trots allt ser ut att bli en fin dag, plus att det fredag! Hoppas att tre veckor går fort nu!!!

Sommarlov

Nu har vi sommarlov på riktigt! Stina gick sin sista dag för denna termin på förskolan igår. Och jag jobbade min sista dag på Råssnässkolan. Konstigt att byta jobb mitt i denna process. Har inte hunnit tänka på nya jobbet så mycket. Har fokus på annat... Fick bekräftat idag att alla papper var sända till Colombia igår. För att det ska gå snabbare har översättaren redan fått dokumenten via mail så att det skulle gå snabbare. Känns ju ändå lite bra. Nu måste det gå fort!! Har inte ro i kroppen att vänta mer. Bi väntade tillräckligt förra gången, tycker jag i alla fall. I lillemans rum ligger högvis med kläder som vi fått av min bästa väns lillasyster. Har ingen aning om de kommer att passa eller inte. Hur mycket har han växt sedan filmer och foto skickades? Hur mycket växer en kille på 1 år och 5 mån på en månad? Hur mycket mindre är han egentligen för sin ålder? Kan han gå? Många frågor och inga svar i dagsläget. Vardag för en väntande adoptivmamma. Men som tur är är jag ju redan mamma åt min lilla Stina. Igår var jag ute med jobbarkompisar och åt så Stina sov när jag kom hem. I morse vid 7.30 tiden var det första Stina sa:- mamma! Jag "naknade" dig igår! Jag kunde nästan inte sova. Min mamma!!! Nu måste jag jättegosa med dig! Och det gjorde hon med besked. Ungefär vid 11-tiden släppte hon greppet om min hals och lät mig vara en liten stund. Skaplig lovebombing! Nu blir det lite hoppigt i detta inlägg... Men igår hade talpedagogen varit på förskolan för ett barn med språkstörning. Hon brukar "titta" lite extra på Stina också, för jag har bett om det. Nu var det ca två månader sedan hon var där sist och hon sa till Stinas fröken att utvecklingen verkligen hade gått framåt sen sist. Alltid kul att höra! Visst är hon fortfarande efter men hon knappar in allt eftersom!! Under det dryga år vi var hemma sjöng och ramsade vi (eller jag...) jättemycket. Stina har haft väldigt svårt att få sångernas melodier och ord på rätt ställe. Melodierna har varit allt annat än välljudande och orden har inte blivit ord utan mer en gröt av läten men nu!!!... Kommer både ord och melodier riktigt rätt. Och allra bäst blir det om hon hoppar studsmatta samtidigt! Så häftigt att höra. Hon har lagt allting på någon slags "vänt" i hjärnan och nu verkar hon vara färdig nog för att ta fram det. Däremot har hon kunnat höra rörelser till alla barnsånger efter att man visat endast en gång. Hon kanske blir en sån som står på huvudet eller hoppar då hon ska lära sig läsa?! Nu faller ögonlocken snart ihop. Hoppas hoppas hoppas att vi snart får ett resebesked! Min hjärna och mina tankar är redan i Colombia så nu vill jag ta hjärtat och resten av kroppen dit också. Go natt!

Räkna ner

Idag kom det en liten fin räkning i brevlådan. Men aldrig är man så glad att betala så mycket pengar som i dessa sammanhang. Då vet man att man är ännu ett steg närmre. Har vi tur kommer den sista stora räkningen i slutet på veckan och då vet vi när vi får åka!Sedan börjar resebestyren och förberedelserna på allvar. Jag tror jag har läst en sisådär 500 olika bloggar och berättelser om fina överlämnanden och den lyckligaste dagen i livet... Det vore fantastiskt om det kunde bli en sådan fantastik dag denna gång. När vi fick Stina var det inte min lyckligaste dag i livet snarare en av de mest traumatiska jag varit med om. Vad sägs till exempel om ett kyligt mottagande, tysta hålögda barn, varmare än i helvetet, ingen el, taxistrejk, punktering, mutförsök, det egna barnet helt apatisk, militärpolis som stoppade oss på flygplatsen m.m? Jag drar inte hela storyn här men några har ju hört den och det var som i den värsta filmen. Att vi två dagar senare skulle ha en skrattande gullig unge på vårt hotellrum tedde sig inte särskilt troligt då vi befann oss mitt i "filmen". Men efter den minst sagt knyckiga starten vi hade med Stina har dagarna bara blivit bättre och bättre. Det är helt omöjligt att tänka sig ett liv utan henne. Vi var bara sååå menade att hitta varandra. Jag minns att jag och Kent på fullaste allvar sa till varandra den kvällen vi landat i Kathmandu, efter att ha varit nere i södra Nepal där Stinas barnhem låg och varit tvungna att lämna henne och Madam (barnhemsföreståndarinnan)med ett gäng poliser på flygplatsen, att vi skulle vara glada om vi fick ett leende i september (det var april) av Stina. Så med detta sagt tänker jag att det blev ju så bra trots den hemska start vi fick. Med den nya lilla killen vet jag att även om allt inte är perfekt och rosaskimrande från början så kommer vi nog få det bra tillsammans oavsett!:)

Kalas

Idag har vi firat Stinas 5års dag. Hon fyller inte förrän om en månad men eftersom vi förhoppningsvis inte är hemma då så fick det bli idag. Första sommaren med Stina visste vi inte säkert hur gammal hon var så vi firade som det stod i våra papper, vilket var 4. Senare under hösten fick vi svar på åldersbestämningsröntgen som visade att hon var, med största sannolikhet, född 2007. Så förra sommaren firade vi Stinas 4årsdag...igen! När vi kom hem från Nepal var jag så trött på papper och allt som var adoptionsrelaterat men nu när jag läst våra dokument lite mer noggrant så har jag förstått att de skrivit fel i översättningen angående hennes ålder. Vi hade kanske till och med sluppit åldersröntgen men det var ju inget som gjorde ont eller var obehagligt... Nu får vi hoppas att vi får resebesked snabbt! Det är så otroligt jobbigt att inte veta när man får åka. Jag som är kontrollfreak vill ju gärna ha koll på läget... Nu när vi fixat allt det praktiska finns det inget att göra mer än att vänta. Jobbigt! Nästa helg är det Nepalträff med de familjer som kom hem med barn 2010. Det hade varit jättekul att träffa alla men vi står över... Det är mycket nog som händer i Stinas värld ändå. Hon har börjat prata och fråga lite om sin bakgrund, vilket hon inte varit nåt intresserad över förrut. Igår pekade hon på ett foto som hon har i sitt rum,och sa: - där var Stina på barnhemmet! Och visst var det ett foto därifrån! Hon har aldrig sagt ordet barnhem förut. Kan inte ens påminna mig att vi använt det överhuvudtaget. Kent som var i rummet svarade:-jaa... Sedan hoppsade hon ut i hallen och började leka med nåt.

Idag tar jag ledigt från allt

Jag bestämde mig för att ta ledigt idag från allt! Tvätthögen får vara och dammtussarna får gro i hörnen. Kent rensar ogräs på framsidan, Simson ligger under ett äppelträd och Stina snickrar utomhus. Lugnt och skönt alltså. Så nu tänkte jag prova att skriva ett inlägg från mobilen och det verkar funka bra:) I morse när jag och Stina var på knatteridning överraskade hon mig ännu en gång. Hon har ridit ett tiotal gånger nu och hon klarar det riktigt bra. Hon har kollat in de som rider lektion innan henne och där travar de lätt. Det ser ju lite proffsigare ut än det korta (skumpiga) travet de gör på knatteridningen. Idag då de skulle trava börjar plötsligt ungen rida som de stora tjejerna! När de gick över till skritt igen tittade hon upp på mig med ett triumferande leende och jag log tillbaka. När lektionen var slut säger hon :- såg du mamma? Jag kunde trava och ställa mig upp! Hon är helt galet atletisk och har världens kroppskontroll. Tänk om man hade haft lite av det...