Räkna ner

Idag kom det en liten fin räkning i brevlådan. Men aldrig är man så glad att betala så mycket pengar som i dessa sammanhang. Då vet man att man är ännu ett steg närmre. Har vi tur kommer den sista stora räkningen i slutet på veckan och då vet vi när vi får åka!Sedan börjar resebestyren och förberedelserna på allvar. Jag tror jag har läst en sisådär 500 olika bloggar och berättelser om fina överlämnanden och den lyckligaste dagen i livet... Det vore fantastiskt om det kunde bli en sådan fantastik dag denna gång. När vi fick Stina var det inte min lyckligaste dag i livet snarare en av de mest traumatiska jag varit med om. Vad sägs till exempel om ett kyligt mottagande, tysta hålögda barn, varmare än i helvetet, ingen el, taxistrejk, punktering, mutförsök, det egna barnet helt apatisk, militärpolis som stoppade oss på flygplatsen m.m? Jag drar inte hela storyn här men några har ju hört den och det var som i den värsta filmen. Att vi två dagar senare skulle ha en skrattande gullig unge på vårt hotellrum tedde sig inte särskilt troligt då vi befann oss mitt i "filmen". Men efter den minst sagt knyckiga starten vi hade med Stina har dagarna bara blivit bättre och bättre. Det är helt omöjligt att tänka sig ett liv utan henne. Vi var bara sååå menade att hitta varandra. Jag minns att jag och Kent på fullaste allvar sa till varandra den kvällen vi landat i Kathmandu, efter att ha varit nere i södra Nepal där Stinas barnhem låg och varit tvungna att lämna henne och Madam (barnhemsföreståndarinnan)med ett gäng poliser på flygplatsen, att vi skulle vara glada om vi fick ett leende i september (det var april) av Stina. Så med detta sagt tänker jag att det blev ju så bra trots den hemska start vi fick. Med den nya lilla killen vet jag att även om allt inte är perfekt och rosaskimrande från början så kommer vi nog få det bra tillsammans oavsett!:)