avsked

Så var också avskedet till barnhemmet gjort. Innan kände jag mig lite osäker, eller inte osäker men en oroskänsla då, att lilleman kanske ville stanna kvar där han var van men efter besöket blev jag definitvt övertygad om att jag ska sluta oroa mig. Chiquitines är verkligen jättefint och välordnat på alla sätt och jämfört med Stinas barnhem ett lyxhotell men när Mathias/Felix (vi har inte bestämt oss än!!!) skakade på huvudet och kramade om min hals när vi kom till hans lekrum och sovsal kände jag mig nästan som den ängel som barnhemspersonal och de som arbetade på ICBF sagt att jag/vi är... Och det som var bäst var att trots att personalen gullade och lyfte honom vände han sig om och tittade efter mig eller Kent. DET är lycka för en adoptivförälder och ett tecken på att anknytningsprocessen startat.

Stina blev lite rädd av barnhemsbesöket tror jag. Hon höll sig tätt tätt intill oss och hade emellanåt skräck i blicken när barn närmade sig henne från alla håll. Hon sov dock lugnt på natten men hon var sur hela kvällen och vi blev tvungna att tillrättavisa henne ordentligt så hon blev sig någorlunda lik igen. Hon lyckades att gå på toa också vilket underlättade en del. I morse hade hon fortsatt feber och ont i halsen så denna dag idag har gått i slapphetens tecken. Vi har knappt lämnat rummet. Fast nu på eftermiddagen blev vi alla så rastlösa att vi tog en sväng till det lilla köpcentrat nära hotellet. Stina som trots sin förkylning skött sig bra idag blev belönad med ännu en häst  från Schleish och har hon fler bra dagar utan sura (onödiga surheter alltså vi kräver ingen perfektion dessa dagar...) ska hon få en tillhörande hästkärra..

Lillebror går och går och går och går med sina små händer i våra och fortsätter han så här har vi kanske en "walking man" med oss hem! De tyckte på barnhemmet att han gjort stora framsteg på dessa fem (är det bara fem????!!! nåja idag sex) dagar vi haft honom hos oss. Och hans favoritsköterska Flor-Inez tog honom i händerna och vände sig mot oss och sa på spanska  att "ojojoj vad han blivit stark". Viktoria, läkaren, sa flera gånger att hon var förbluffad och att Mathias såg sååå frisk ut. Att han inte ens hade snuva längre. Nej den har ju resen av familjen fått istället... fast det sa jag inte såklart.

Imorgon ska vi följa med Enrique till fruktmarknaden. han ville egentligen ta oss på en citytour idag men vi avböjde av förklarliga skäl (däppt i däsan och ont i halsen). Den finska familjen ville också att vi skulle med till det lite större köpcentrat men även det avböjde vi. De ska förresten lämna Stein på lördag och bege sig till Cartagena i väntan på sitt finska pass till lilla dottern. Då blir vi själva här som adoptivfamilj. Vi har ännu inte fått veta vilken domstol vi fått. Maria-Elena var här en sväng i förmiddags och sa att hon skulle ringa när hon vet. Vi har inte ens börjat fundera på om vi ska eller inte ska åka på någon karibientripp, vi får se vad vi mäktar med. En dag i taget som vi brukar säga.

 Favoritnannyn. (men kolla Mathias blick mot Kent...)

 På småbarnsavdelningen.

 Har lillebror sovit här? undrade Stina. Svar: Ja!

 Grinden till de stora barnens lekgård.

 Det klassiska fotot vid skylten vid ingången.

 Sen var det bus hela kvällen!

 Maria-Elena tog adjö av den finska familjen och visade lite av sin skinnkollektion.

Familjen Liljesson vid lunchbordet.