Nya hinder

När allt verkar gå som det ska verkar det alltid vara så att nån sätter käppar i hjulet...

Nyss ringde handläggaren från AC och berättade att barnhemmet saknar "tillstånd" för att förmedla adoptioner i dagsläget. Tydligen måste detta "tillstånd" förnyas då och då och nu har ICBF (myndigheten som tar adoptionsbesluten lite förenklat) inte skrivit på för vårt barnhem och vi får inte åka som beräknat. Hur lång tid det kommer att ta vet vi inte... Det SKA bara vara en formsak men vem vet när de behagar skriva på... Så nu får vi vänta igen, som vanligt. Jag HATAR att vara i händerna på myndigheter som man inte kan påverka!!

Mitt sommarlov börjar ta slut och jag kan inte börja jobba innan vi åker, det vore inte bra för någon... Dessutom skulle jag ju ha börjat på en ny skola...Det här suger!

Kvällskonversation

Hade inte tänkt skriva så mycket mer innan vi åker men Stina säger så mycket roligt som man vill komma ihåg och dela med sig av...

Vid läggdags tidigare i kväll hade vi följande samtal:
- mamma varför kan du inte ha en bebis i din mage?
- för att det inte går...
- men VARFÖR?
- när jag föddes fattades "påsen" i magen som barn kan växa i, det kallas livmoder.
- gör det ont när bebisar kommer ut?
- jag tror det...
- mamma! Jag ska ALDRIG ha en bebis i min mage!!!
- det kanske du vill när du blir stor?
-  MAMMA jag sa ALDRIG!!!
- du kanske också ska hämta dina barn med flygplan?
- ja! Det är bättre med färdiga ungar eller hur mamma?
- mmm... De bästa kommer med flygplan, som du...
Här efter kom ett hejdundrandes kram och puss kalas och så säger hon igen.
- jag ska aldrig ha nån bebis i min mage...!
- nej det får du bestämma alldeles själv!
Då blev Stina nöjd för bestämma själv är det bästa hon vet!
Vi hade ett samtal om döden idag också men det tar jag en annan dag. Mycket som snurrar i femåringens hjärna nu...
Beklagar om det är rörigt att läsa men inlägget är gjort på mobilen och då kommer inte radbrytningarna med av nån anledning. Ha det gott!!




-

Leverpastej

Haha vår härliga femåring är inne i en språkutvecklingsfas och testar språket på alla möjliga och omöjliga sätt. Hon har dessutom börjat blanda ihop begrepp så att det hon säger kan bli super knäppt ibland. Imorse höll jag på att skratta ihjäl mig (inombords, kan ju inte skratta åt henne på riktigt) då hon sätter ihop händerna framför ansiktet, som man gör vid nepalesisk (och även thai mm) hälsning och så säger hon "leverpastej". Hon hade blandat ihop begreppen "tack och hej leverpastej" och "Namaste" (som uttalas med ett j- ljud på slutet. Namaste är hälsningsfrasen på hennes ursprungsspråk Nepali. Tänk så kul det kan bli... Igår fick vi vårt visum inför resan och även OK från den Colombianska kontakten. Så nu är resdatumet 11/8, alltså några dagar innan vi trodde. Hur härligt som helst! Så idag har jag faktiskt börjat packa lillemans väska. Den väger för närvarande bara 10kg. Och det får man ha sim handbagage per person på Air France. Lite skillnad även där mot förra hämtresan då vi endast fick ha 20kg var i den vanliga packningen och 7 eller 8 kg i handbagaget. Och JA! Vi fick betala för övervikt! Ganska mycket också... Nu får vi ha två väskor var à 20 kg plus 10 kg handbagage. Så vi kommer nog klara oss. Dock är det andra bagageregler sista biten från Bogota till Cali, så vi får väl se hur dyrt det blir denna gång... Igårkväll skulle hela familjen ta första dosen drickvaccin och det visade sig bli en uppvisning i grina illa!!! Stina var såååå himla rolig samtidigt som hon nästan vägrade dricka upp det. Vi gapskrattade allihop åt hennes miner och bortförklaringar men till slut gick det ner men det tog nog lite drygt 30min. Jag bävar för nästa dos redan... Just ja, när vi skulle åka till Stlm i onsdags ringde vår handläggare från AC och beklagade det faktum att hon råkat stava fel på Mathias ena efternamn på dokumentet som i tisdags blev påskrivet av vår socialsekreterare... Kunde vi snabbt få en ny påskrift?! Hmm det är inte helt lätt att få tag på dessa människor i vanliga fall så ni kan ju tänka er hur det är i semester tider... Men min man har ordentlig tumme med vår soc kille så det löste sig och vi åkte upp och lämnade pappren i handen på handläggaren på AC. Så nu vet vi hur hon ser u också:-) Tur att jag kände mig så glad och uppåt igår för när Kent var uppe och vattnade i växthuset på kvällen tog han med sig vår bearded collie(ni som inte vet hur en sån ser ut googla så ni får en bild) Simson upp på tomten. Han är i vanliga fall världens lugnaste och går inte ifrån oss så gärna. Igår fick han plötsligt fart och hoppade över vår Tujahäck med ett galant språng var på jag hör Kent vråla NEJ!! Och Simson stannar eller rättare sagt han kommer ingen vart för på andra sidan häcken finns ett snår med en miljon klistriga klängväxter med små små kardborrar som ser ut ungefär som dajmkulor fast gröna. Och alla dessa miljoner små kulor satte sig givetvis i pälsen på Simson. Hade han haft kort päls hade det varit nog så illa men har ju väldigt lång och väldigt mycket päls!!!! Som tur var var han ganska nykammad innan så det tog bara nån eller några timmar att få bort allt. Nu är han forever banned to his lace!!!

jorå nu är vi snart där!

Det sista (ialla fall nästan) hindret är avklarat! Idag fick vi den slutgiltliga assignationen. Nu får vi åka!! Ja, vi ska ju bara fixa lite papper från soc och fixa visum, biljetter och lite sånt men ändå. I dag är det bara ren och skär lycka.

När jag pratat klart med vår handläggare idag sa jag till Stina:
- Vet du vad hon sa?
- Nä
- Hon sa att vi får hämta lillebror om två veckor ungefär!
Då hoppar Stina upp i luften och tjoar och skriker. Hurra! Äntligen! Mamma nu får han äntligen komma hem!
Gissa om jag blev varm i hjärtat av denna spontana och rena glädjeyttring?!
Hon har pratat mycket om lillebror den senaste tiden. Hon har lite bekymmer för hon vet ju inte "vilken röst han har" t ex. Och så ska jag inte bli sur om lillebror tycker mer om henne än om mig "för det gör dom ofta mamma".
Stina drar också runt på lillebrors vagn i huset och bäddar ner dockor och nallar lite överallt. Den här gången står inte det nya barnrummet tomt och livlöst utan används flitigt av storasyrran. Underbart!

Vet inte om jag redan skrivit det men när vi fick Stina var hon nysnaggad och nu när vi hämtar Mathias är han också helt nyrakad eftersom han är opererad i huvudet. En sak till gemensamt alltså.

Vi har idag också hunnit med Stinas minigolfdebut och hon var riktigt duktig! Med lite träning kommer hon slå de flesta, ungen har bollkänsla utöver det vanliga. Och jag kan med säkerhet garantera att det har hon inte ärvt av mig;-)

Och nu senaste bilden

Det går långsamt framåt

Idag fick vi veta att Mathias (eller vad han nu ska heta...?) mår bra. Han har repat sig från operation och komplikationerna. Han får nu "göra allt som andra barn gör" vad nu det betyder?!
Så fick vi svara på frågan om vi fortfarande vill adoptera honom. Vi svarade naturligtvis ja! Så nu tas det upp i nämnden på torsdag och så får vi (troligtvis, förhoppningsvis...) ett officiellt assignment i nästa vecka. Efter det får vi slutgiltigt besked när vi kan åka.
Så är status idag.

Vi har varit på ett blåsigt Tylösand idag och gått på stranden.Stina lyckades bli blöt ända in på underkläderna! Vi kom på att det var nog första gången hon var på en så lång sandstrand vid havet. Vi var ju i Turkiet förra sommaren men där vi bodde var det endast stenstrand. Stina tyckte att det var toppen med vågor och sand så det måste nog bli ett besök på San Andres när vi kommer till Colombia, kosta vad det kosta vill...

Jaha, det här var första inlägget gjort på ett hotellrum via trådlöst nätverk, nu hoppas vi på fler inom kort lite längre bort ifrån än Halmstad.

Ett litet PS... När AC ringde idag hoppades jag på att vi kunde vandra in på Resebolaget i Halmstad och beställa resan "in person". För oinvigda i adoptionsvärlden så är Resebolaget den resebyrå som ganska ofta fixar adoptionsresor. Förra gången vi åkte blev vi (och de andra Nepalfamiljerna) riktiga kändisar där eftersom vi bokade om biljetten så många gånger och till och med avbokade den helt vid ett tillfälle.. Då vi kommit hem med Stina gick vi in och visade upp "underverket" för de som hjälpt oss och de blev jätteglada och rörda och berättade att ofta är de superinvolverade i att få iväg familjerna men när de kommit hem brukar de inte få veta så mycket...

Stina fick en prinsessklänning och en glittrig mikrofon som hon uppträdde med hela kvällen

fredagen den 13:e

Nähä! inget telefonsamtal i dag heller.

Läste dock om en annan familj som fick samtal idag... med dåliga nyheter. Det barn de väntat på blev ej deras. Mitt hjärta blöder för dem och tankarna gick genast tillbaka till den dag i början av 2010 när vi fick ett liknande samtal. Vi väntade bara på resebesked för att få hämta vår flicka som vi drömt och längtat efter sedan flera månader tidigare men rösten i telefonen talade om att det blivit förvecklingar och det var nu inte alls säkert att flickan skulle bli vår. Va?! Detta händer inte! men det gjorde det och sedan följde några månader av vånda men i slutändan gick det bra för oss och vi fick hämta vår bästa Stina. Men den känslan av att allt var borta var förskräcklig och som sagt jag lider verkligen med familjen som fick samtal idag trots att jag inte känner dem. De som gått igenom en graviditet knyter an till barnet i magen och på liknande sätt gör vi adoptivföräldrar då vi får barnbesked. Så när något går fel i en adoptionsprocess är det precis att likställa med ett missfall. Så känner ialla fall jag.
Jag visar inte så mycket utåt av alla dessa känslor men de finns där hela tiden även då jag är mitt vanliga glada jag.

Idag har det inte hänt mycket i det här hemmet. Jag går fortfarande i samma T-shirt jag sov i i natt och håret är på ända. Har gjort min dagliga dammsugning och fixat lite annars har det varit råslött. Jag har ju faktiskt semester!;-) Men jag kanske ska ta tag i nåt vettigt snart?

Kul förresten att så många nya ville följa mig och min familj i vår process! Än så länge är det ju mest klag och tjat om att det är jobbigt att vänta men när vi väl får åka ska jag väl rycka upp mig och skriva något positivt. Trevlig helg!

Denna ständiga väntan...

Åh vad det är trist att vänta och vänta och vänta...
Försöker fylla dagarna med roliga saker och mestadels funkar det men i bakhuvuet gnager det hela tiden. Varje gång telefonen ringer hinner man tänka:- Nu då?!
Besvikelsen varje gång när det inte är från AC...

Men som sagt, det är sommar och jag är ledig. Jag njuter så gott jag kan av att bara vara. Stina är för det mesta en ren njutning att vara tillsammans med. Vi går och stöter tillsammans som ett gammalt pesionärspar. Kent jobbar och sparar semester tills vi åker och han är trött och sliten och just nu även allergisk. Det tär även på honom detta. Han är dock som vanligt positiv och glad. Nästa vecka ska vi ta en liten tripp till Halmstad för att vara tillsammans hela familjen, ska bli skönt. Med betoning på liten! Vi åker på tisdag och kommer hem igen på onsdag,men ändå! Kent ska i och för sig jobba lite också men kan nog vara lite mer ledig än när han jobbar på hemmaplan. Så nu hoppas vi på sol och värme tills på tisdag!!!

I morse var det ett inslag om adopitoner på Go´morron Sverige, riktigt bra! Se det gärna.(hoppas länken funkar...)
<iframe src='http://www.svtplay.se/klipp/183476?type=embed&external=true' width='480' height='270' frameborder='0' scrolling='no'></iframe>

Ännu ett utbrott...

Ja inte jag alltså utan vulkanen i Colombia... 5000 människor flyr
http://www.expressen.se/nyheter/5-000-flyr-vulkan-utbrott-i-colombia/

Vi får väl se vad detta gör för vår resa, optimist (eller dum) som jag är så tror jag inte att det kommer påverka oss (hål tummarna håll tummarna).

Ska göra ett försök att lägga upp en liten filmsnutt på vår skrutt... Här är han alltså. Mathias.