förberedelser

Nu börjar vi bli färdiga med allt "småfix" inför resan. De sista inköpen är gjorda (jag vet att man kan köpa allt i Colombia men jag vill ha koll...) och barnens packningar är klara. Min och Kents tar vi ikväll eller imorgon.

Storstädningen är påbörjad så nu kan snart svärmor flytta in i huset... Simson ska saneras från topp till tå också. Han åkte ju på en värsting-magåkomma häromdagen, typiskt!! Han var allt annat än fräsch under tisdagen... En superlurv med "utfall" från båda håll blir lätt lite äcklig...hmmm. Han är OK nu men jag har laddat skafferiet med diverse ifall han skulle få återfall. Och även om vi tog bort det äckligaste från pälsen så återstår tovutredning, kam, öronrensning och bad och det tar nog sina timmar.

Stina är lite upp och ner de här dagarna, konstigt vore väl annars... Hon har just nu två lägen. Antingen är hon "solstråle" eller "åskväder". Mellanlägena har försvunnit så det gäller att hänga med i svängarna. Snart kan vi fokusera enbart på barnen (hjälp! jag har snart två barn!!!) och det ska bli skönt!

Nästa vecka, närmare bestämt på fredag kl 9.00, blir vi två barnsföräldrar! Det ska bli underbart härligt men det är också pirrigt och skrämmande. Men det ska nog gå bra;-).

Så var det det där med namn... Hans Colombianska namn fungerar alldeles utmärkt här i Sverige så egentligen borde det inte vara så svårt?! Men jag känner att vi vill ge honom ett namn som kommer ifrån oss också så får vi se vilket det blir i slutändan...
Vi hade samma vånda med Stina innan vi åkte. Vi gillade hennes nepalesiska namn Rupa jättemycket men ville ge henne ett själva också. Vi hade valt Linn innan vi åkte men när vi lärde känna henne var hon liksom bara en Stina. Det var bara så. Och det var ett namn som aldrig "stått på listan". Vi kallade henne Rupa länge efter att vi kom hem men efter ett tag bestämde hon sig själv för Stina så då blev det så.
Den här gången har vi inget namn alls i bakhuvet. Vi får se. Han kanske är en Mathias? Fortsättnig  följer var så säkra... Det vi VET är att Stina INTE får bestämma för då kommer han heta Långben, Näsborr, Balba eller Tobbas eller något annat av hennes "hittepånamn".

Nästa gång jag skriver har vi nog påbörjat resan eller kanske rent av är framme i Cali-Colombia.

 

 

Tummen upp för lillebror!

.

NU!!!!!

Äntligen!!!!! Vi får åka!!!!Nu ska jag packa "my ass off"!!! Är alldeles svettig i händerna och det fåniga leendet vill inte lämna ansiktet...

Åh vilket utbrott!

Och denna gång var det ingen vulkan utan Stina! Vi var hos ett par goda vänner i förmiddags och barnen lekte bra. Stina var väl inte på sitt bästa humör direkt men det var ändå ganska ok. Efter ett par timmars samvaro blev Stina surare och surare. Hon ville inte lyssna och gick iväg och suraste på lekplatsen där vi var. När vi kom tillbaka till huset var hon fortfarande sur och jag gick efter och skulle tala om att "så där beter man sig inte"! Då vänder hon sig mot mig och ögonen är kolsvarta och ansiktsuttrycket som ett russin. Jag höll fast henne för att hon inte skulle springa iväg ( vilket hon kan göra ibland när hon tycker situationen är pressad) och då bröt helvetet lös!!! Hon skrek och sparkade och försökte ta sönder kläderna och vrålade lite till. Jättekul på en garageuppfart i ett nybyggt område utan insynsskyddade häckar...!? Där satt jag med en hysterisk unge i vad som kändes som en evighet och sa med lugn röst att "jag släpper dig inte förrän du är lugn". Till slut övergick vrålandet till snyftningar och då vände hon sig och kramade mig istället. Oj,oj,oj vad mycket hon släppte ut! Det var inte första gången hon fick ett liknande utbrott men det var första gången inför andra och det var vääääldigt länge sen sist. De andra gångerna detta har hänt är då hon sovit en stund på dagen och vaknat. Stackars lilla pluttan! Men skönt att hon fick ur sig det! Det är mycket som snurrar förstås och det är svårt att alltid vara "på topp". Efteråt har hon kramats och kramats och kramats och vi har pratat om händelsen och att man får lov att vara arg och ledsen ibland och ibland vet man inte riktigt varför det känns så.
Jag själv är helt slut. Fick nog en överdos adrenalin i tumultet... Och Stinas stackars kompisar undrade vad de gjort för fel? Svaret är "inget"
utan det var bara någon som behövde lätta på trycket.

Jag kanske borde göra samma sak när AC ringer (om de ringer) i veckan och säger att vi måste vänta lite till?! I örat på handläggaren ?! Eller man kanske får hålla sig?!

Good luck...

...är vad vi behöver nästa vecka!!! Kent hade en god känsla sa han vid middagen ikväll. Hoppas den stämmer!


Idag har vi varit på den årliga sommarträffen som vårt läns AC sektion anordnar. Vi var endast 5 familjer . Lite dåligt men vi hade ialla fall trevligt. En gymnasieklasskompis är precis hemkommen med en fantastiskt fin syskontrio!!! Vilken tuff men underbar utmaning de har antagit. Det är alltid kul att se hur fantastiska barn är och hur självklart de tar plats i en ny familj. En sak som man brottas med som adoptivförälder är anknytningsprocessen och distanslöshet. Stina är otroligt nyfiken på hur andra familjer fungerar men hon är mest nyfiken på barnens roll inte så mycket på andra föräldrar. Hon vill t ex inte krypa upp i knät hos andra. När vi är med andra familjer kollar hon in allt de gör och kan verka ointresserad av sin mamma och pappa. Men så fort vi blir ensamma blir hon som ett plåster på oss och "tankar" närhet och kärlek. Hon säger om och om igen som ett mantra min mamma min pappa min familj! Hon tittar en djupt in i ögonen och säger att :- Du är bäst mamma! Fast du är arg ibland. Jag älskar dig i alla fall.
Det känns skönt att falla tillbaka på de stunder man ser Stina tränga sig på andra. Jag tror mest att det beror på nyfikenhet och inte att hon är distanslös. Hon vet garanterat var hon hör hemma;-)

Och så blev det mörkare igen...

Mötet som skulle hållits i fredags blev inte av... Det ska hållas denna fredag istället. Fy fan rent ut sagt! Jag känner igen detta från allt strul och luddighet från förra gången när vi skulle åka till Nepal. Fast då var det några resor värre ändå... AC har dock bättrat sig från sist. Då fick vi ingen info alls och det kunde vara tyst i veckor om vi inte själva hörde av oss, vilket vi gjorde såklart... Nu ringer de titt som tätt även om de inte har nåt nytt att berätta.

Från och med igår har jag tagit två veckors föräldraledighet för Stina men drar det ut ännu längre på tiden måste jag nog gå in i tjänst igen. Nytt ställe, nya kollegor och nya elever och huvet fullt av andra tankar- ingen bra kombo. Men vad gör man? Man kan inte leva på luft och kärlek även om det vore bra.


Idag har vi tagit en minitripp till Stockholm. Kent ska jobba här i morrn. Sist vi var här var i stort sett allt klart för avfärd mot Colombia. Vi sa då att nästa gång vi åker till Stockholm är det för avresa men så blev det inte riktigt. Men vi ska njuta av kvällen som ser ut att bli fin och äta nåt gott. Även om jag tröstätit lite väl mycket denna sommar, inte bra. Men det är ju världsliga ting och det finns större storlekar på kläder att köpa. Ha en god kväll och skänk oss en liten trösttanke vid tandborstningen;-)

det ljusnar

I morse ringde handläggaren och talade om att barnhemmet ska få besök av myndigheten ICBF i morgon fredag.
Nu håller vi alla tummar och tår att det besöket resulterar i att barnhemmet får förnyad auktorisation!!!
Det betyder i såna fall att vi (igen) får resebesked under nästa vecka, och då kanske vi får använda den preleminärbokade biljetten på riktigt. Det vore ju väldigt roligt. Men än så länge hoppas jag bara...

Handläggaren talade om att något barnhem i Bogotá hade haft 16 besök av ICBF så vi får verkligen hoppas att fredagens besök på Chiquitines inte är det första av 16...DÅ bryter jag ihop PÅ RIKTIGT.
Men det trodde inte handläggaren var fallet så vi litar på det!

Idag skiner solen över Borensberg trots prognosen regn- det tar vi som ett ytterligare tecken och tar vara på resten av dagen:-)
Igår regnade det hela dagen fast vissa var inte så bekymrade över det utan njöt i fulla drag trots att vissa var blöta och smutsiga och förpassade till altanen hela dagen...

blåbärsskogen

Idag har jag, Stina, Simson och svärmor varit i skogen och plockat blåbär och svamp. Det var inte helt lätt med en unge som åt upp blåbären lika fort som jag plockde dem. Hon hade blåbär precis överallt!

Tyvärr har vi inte hört något nytt på Colombiafronten...
Min stackars man har jobbat hela sommaren och han är trött nu! Vill ha ledigt... Det kan ju inte jag klaga på ialla fall. Ledighet menar jag. Jag har ju varit ledig sedan midsommar.

Stina är inne sin värsta prinsessfas och köpte ceriserosa peruk,vit volang klänning och lila lackträskor (med klackar) för sina egna pengar, på Skenninge marken i torsdags(en marknad som är mycket populär här i Östergötland och är en gång om året och som jag inte besökt på ca 10år). Sedan dess har det knappt gått att få av henne desamma. Hon pratar om guld och glitter och vita hästar m.m. hela tiden. Var kommer detta ifrån? Jag AVSKYR rysch och pysch och tycker hellre att om praktiska saker än "krafs". Om jag får välja tycker jag det är fint med mer "pojkkläder" på Stina än en "dröm i rosa", men jag får tydligen inte välja längre... Det är väl bara att vänja sig. Hon har dessutom stor kärlek till både skor och väskor. Själv använder jag aldrig handväska och går helst i fotriktiga sandaler eller gympadojjor...(får så lätt skoskav och hatar att ha ont i fötterna). Hon tycker att smink är sååå fint och allra bäst är läppstift och läppglans. Jag är allergisk mot läppstift och använder sparsamt med make-up. Denna sommar kanske jag har använt mascara 10ggr... Var ska detta sluta? Jag kanske får ta mig i kragen och fräscha upp mig själv så hon slipper skämmas och då kanske hon slutar överkonsumera "kvinnliga attribut"?!hahahahaha...

idag känns det bättre

Tack för alla uppmuntringar och stödkramar m.m. Det känns bättre idag när man har sovit på saken men igår var det lite motigt...
Tog en tur till skogen med hunden och hittade lite svamp och rensade tankarna, det är ju bara ett litet hinder trots allt, vi är där snabbare än vi anar. Jag vet av erfarenhet att man är bra på att glömma det tråkiga och jobbiga så fort man ser sitt barn.

OS-silver igår också, det var ju skoj!!

För att pröva alla inställningar här tänkte jag lägga ut några bilder från Nepal istället, så det blir några resebilder här... håll tillgodo;)

 Första mötet. Stina sov och nu när vi känner henne vet vi att hon inte är go att tas med vid uppvaknande... Inget undantag denna första gång...

 Hon tittade inte på oss under hela första dagen. Hon var livlös och apatisk.

 Men efter några timmar ensam hos oss vakande livslusten igen i både kropp och knopp.

 En mycket tidig morgon i Nagarkot i hopp om att se Mount Everests topp. Tyvärr var det för disigt men vi såg andra nästan lika höga toppar. Luften var klar och vyn magisk.

 En mycket nyfiken Stina som fick vara med om en Tikka ceremoni strax innan hemfärd.

Äntligen på väg hem!Stina var på topp hela resan hem. Hon sprallade och tjoade som hon aldrig gjort innan.
(Bilderna är privata och får inte spridas vidare. Tagna april-maj 2010.)