Åh vilket utbrott!

Och denna gång var det ingen vulkan utan Stina! Vi var hos ett par goda vänner i förmiddags och barnen lekte bra. Stina var väl inte på sitt bästa humör direkt men det var ändå ganska ok. Efter ett par timmars samvaro blev Stina surare och surare. Hon ville inte lyssna och gick iväg och suraste på lekplatsen där vi var. När vi kom tillbaka till huset var hon fortfarande sur och jag gick efter och skulle tala om att "så där beter man sig inte"! Då vänder hon sig mot mig och ögonen är kolsvarta och ansiktsuttrycket som ett russin. Jag höll fast henne för att hon inte skulle springa iväg ( vilket hon kan göra ibland när hon tycker situationen är pressad) och då bröt helvetet lös!!! Hon skrek och sparkade och försökte ta sönder kläderna och vrålade lite till. Jättekul på en garageuppfart i ett nybyggt område utan insynsskyddade häckar...!? Där satt jag med en hysterisk unge i vad som kändes som en evighet och sa med lugn röst att "jag släpper dig inte förrän du är lugn". Till slut övergick vrålandet till snyftningar och då vände hon sig och kramade mig istället. Oj,oj,oj vad mycket hon släppte ut! Det var inte första gången hon fick ett liknande utbrott men det var första gången inför andra och det var vääääldigt länge sen sist. De andra gångerna detta har hänt är då hon sovit en stund på dagen och vaknat. Stackars lilla pluttan! Men skönt att hon fick ur sig det! Det är mycket som snurrar förstås och det är svårt att alltid vara "på topp". Efteråt har hon kramats och kramats och kramats och vi har pratat om händelsen och att man får lov att vara arg och ledsen ibland och ibland vet man inte riktigt varför det känns så.
Jag själv är helt slut. Fick nog en överdos adrenalin i tumultet... Och Stinas stackars kompisar undrade vad de gjort för fel? Svaret är "inget"
utan det var bara någon som behövde lätta på trycket.

Jag kanske borde göra samma sak när AC ringer (om de ringer) i veckan och säger att vi måste vänta lite till?! I örat på handläggaren ?! Eller man kanske får hålla sig?!