höst

Brrr... fy vad kallt det är! Men härligt!
Idag tog hela familjen den vanliga promenaden på kanalbanken och vilken årstid det än är så är det lika härligt och vackert.
Stina gick hela vägen utan att knorra en enda gång! Men så stannade vi ju och fikade lite på vägen så det kanske hjälpte? Hon är en riktig fikaunge! Om hon fick så skulle hon fika minst en gång om dagen på något smarrigt...
Felix sov hela promenaden!

Appropå sömn... jo, jag har fått sova sedan Kent kom hem vilket är skönt såklart. Felix har vaknat på nätterna men somnat om rätt så bra. Det var verkligen inte bra att Kent var borta så snart efter att vi kommit hem men ibland måste man bara... Och nu är ordningen återställd. Det är jättekänsligt med förändringar och separationer för adopterade barn (särskilt nyadopterade) och vi märker hur trött Felix blir av att t ex få besök även om det går bra under tiden besöket pågår. Det kan tyckas löjligt för oinvigda i denna värld att man helst håller sig hemma så här i början men det är nödvändigt. Och en del kanske tycker att man hönsar och övertolkar allt skeende med sina adopterade barn men faktum är att de är extra känsliga (oftast inte alla..). En parantes men en tanke som dök upp i huvudet just nu.

Now to something completly different... Det är verkligen nära att lilleman går nu! Han reser sig UTAN stöd ganska ofta och ett par steg har han tagit när han "glömt av sig". Han är lite för skraj än så länge men snart så...

Imorgon ska Stina till tandläkaren och Felix på sin första undersökning hos läkaren. Stina kommer som vanligt vara tuff och inte visa med en min om något gör ont (på gott och ont detta...) men Felix..?! Han kommer att tjuta som en stucken gris är jag rädd... Han tjuter för minsta lilla i vanliga fall och då kan ni tänka er om han blir stucken m.m.

Nu är det hög tid för Stina att hoppa i säng!

 fredagsmys! Stina igång med kameran...

 Ett på lillebror också...

 och ett på sig själv... VAR har hon sett att man ska posa såhär?!

Jag blir mörkrädd!

 höstpromenad

 härligt med sol!

 Simson!!

 tupplur 

njuter av solen och fika

sleepless in...Borensberg

Jaha då har man klarat av att vara själv med två barn och hund. Jag kan väl inte påstå att jag har sovit så många timmar men det gick bra ändå tycker jag.

Första natten åkte Kent efter läggning och båda barnen sov (nästan...) hela natten och nästkommande dag var väldigt trevlig och lugn.

Andra natten gick läggning jättebra och barnen sov en stund... ja ialla fall den lille... han sov från 18.15 till 21.30 sedan ville han inte sova mer! Han ville busa och ha kul. Det är inte så bra när man ligger ca 1dm från storasyrran som dessutom är lättväckt. Stina lyckades faktiskt sova hela natten ändå! Felix gjorde sitt bästa att hålla mamman vaken och det lyckades han med. Han älskar att trassla med mitt hår när han ska sova och när han inte vill det drar han i det istället...
Han somnade dock om till slut och vi fick någon timmes sömn innan det började om igen. Då var han vaken mellan 1.30-4.00.
Dagen efter var bra men han var givetvis trött.

Tredje natten sov svärmor här och med all respekt så hade det varit lättare själv... Det blev en natt då Felix OCH Stina väckte varandra och båda ville ligga nära nära så en unge på varje arm och försöka få än den ena och än den andra att somna och försöka vara tysta så vi inte väckte farmor. Som såklart INTE heller kunde sova och som när de äntligen somnat gick upp på toan så de vaknade igen och så började vi om...
Vid ett tillfälle sa jag till Stina att lägga sig hos farmor så hon skulle slippa bli störd och så att jag kunde gå ner i källaren med lillebror, hon gick med på det en stund men när jag lagt ner Felix i sängen och han nästan somnat kom Stina och ville vara hos mig igen. Ja ni förstår läget!
Natten föregicks dessutom av ett pizzahämtnings intermezzo som resulterade i kall (iskall) pizza och blöt farmor och Stina och en avbruten bilnyckel samt glömd mobiltelefon. En historia i sig som jag inte orkar dra just nu.

Idag har jag gått på koffein men det har varit en trevlig dag ändå! Felix är en väldig trevlig pojk att umgås med så man glömmer lätt trassliga och sömnlösa nätter. Ja Stina är ju också såklart trevlig att vara med men hon är ju på förskolan en del av dagen...
Vad gör väl lite sömnbrist i det stora hela? Mitt jobb just nu är ju att ta hand om barnen så då får man fokusera på det och hitta energi i de roliga, mysiga och tokiga stunder som uppstår varje dag!
Och dagar och nätter som dessa gör ju att man uppskattar sin man lite mer och jag blir full av beundran till alla ensamstående föräldrar som gör detta varje dag året runt!

 åka vagn är kul men lite fööör skönt

 kvällsmat

Stina var trött i benen (läs bajsnödig) 

så då drog mamman båda barnen på hundpromenaden

 Stinas rum har mycket roligare leksaker än mitt!

Så här ser man ut efter tre dygn utan pappan och sömn

Föräldraledig

Jaha... Nu har vardagen börjat på riktigt. Kent började jobba igår. Jag och Felix var på öppnaförskolan för första gången och det var trevligt. Vi kommer nog gå dit ett par dagar i veckan. När jag var hemma med Stina var vi där mycket. Kul att se så många " gamla" bekantskaper var kvar. Både med samma barn och nya syskon.

Stina har börjat på förskolan igen och hon är sitt gamla vanliga jag igen vilket är skönt. Förutom då kusinen var här då var Stina sur och tvär nästan hela tiden. Hon hade förmodligen längtat och när hon sedan kom blev det för mycket på nåt sätt...
Men annars är hon gladare och mer harmonisk.

Lillebror han fortsätter äta och växa (på bredden mest...) och några nya ord har ploppat upp. Han säger vovve och vov- vov, öga, tack, titta, mamma, pappa, hej. Jag tycker det är väldigt duktigt!!! Han står mer och mer lull men att gå själv är fortfarande lite för farligt.
Två mediciner har vi fått ta bort vilket är skönt. Och en tredje kan vi nog snart också skippa.
Felix sover ganska bra på nätterna men varannan natt vaknar han vid 3 och är pigg och fnittrig. Jag ska vara själv med hund och barn tre nätter denna vecka för Kent ska på mässa med jobbet. Det är inte utan att jag är lite stressad över detta... Men måååånga måååånga har klarat det innan mig så det går nog bra. Man måste bara igenom den där "första gången" för allt nu igen. Och än har vi inte satt alla rutiner när det sitter blir allt lite lättare för alla.

Nä hä... Nu ska jag ta tag i vardagen igen.

busy busy

Oj, vad fullt upp man får när man kommer hem men oj, så skönt det är att vara hemma!!!

Jag backar bandet lite för lite uppdatering...

Vår sista dag i Bogotá gick vi till Maloka (som Tom Tits ung.) då var vädret mycket bättre så vi tog en promenad även dit. Därifrån har jag dessvärre inga foto ifrån för minneskortet satt kvar i datorn upptäckte vi när vi kom fram...
Det var superfint och trevligt. Den enda smolk i bägaren var att Stina blivit förstoppad och kunde därför inte gå ordentligt... Stackars liten. Hon har det bekymret ibland. Vi fick avhjälpa det med microlax (och mycket gråt!!!) den gången.

På måndagsmorgonen fick vi som sagt besked att vi fått biljetter redan till samma em så då fick vi skynda oss att fixa det sista och packa ihop alla våra grejor. Vi fick låna en våg så vi kunde se vad väskorna vägde. Vi trodde nästan att vi skulle behöva köpa en väska till men vi klarade oss precis!

Hernando följde oss sedan till flygplatsen och han hade innan sagt att det kunde ta tid att gå igenom våra dokument så det var bäst att vi var i tid.
Vi blev incheckade ganska smidigt och vi hade ingen övervikt!!! Sedan skulle vi gå till pass- och säkerhetskontrollen.
Där hände något konstigt... Vi gick fram till ett bås där personen inuti vinkade att vi skulle passera bakom kuren så det gjorde vi. Sedan blev vi framvinkade till säkerhetskontrollen av handbagaget som vi också passerade. Då frågade Kent mig om jag trodde att våra dokument skulle kollas någon annanstans? Jag svarade att det kanske kommer innan vi går in till vänthallen. Så vi gick...
Och ingen mer kontroll fanns... Vi tyckte att det var lite skumt eftersom man får visa allt hela tiden i Colombia och att det t o m kan vara svårt att köpa något kontant utan att bli kollad.
Vi blev minst sagt osäkra och bestämde oss för att vända tillbaka (vi var nog inne ca 15 min innan vi bestämde oss) och då ringde vår Colombianska mobil. Det var Hernando! Han hade sett hur vi blivit bussade framåt och förstått att något var galet. Vilken människa:-))
Väl tillbaka vid kontrollen försökte vi förklara vad som hänt och när de till slut förstod misstaget ville de att vi skulle peka VEM som gjort det. Men vi kunde inte peka ut någon och tur var nog det för den...
Hernando stod kvar utanför och kollade att vi fick våra stämplar. Vem förutom han gör så?

Så var allt klart och vår resa hem började.
Och jag säger inget mer utom att allt gick efter omständigheterna bra men det var LÅÅÅNGT! Puh.
Och att det kommer nog dröja ett tag innan jag  gör en långflygning med två barn igen...

Hemma på Arlanda möttes vi av Kents mamma och bror. Det är väldigt speciellt när man landar på svensk mark och livet kan börja eller fortsätta sin gilla gång.
Och så är man ju totalt slut och jetlaggad och euforisk och superpigg på samma gång.

Stina var så lycklig att äntligen få komma hem till "sitt hus" så jag blev från Paris söndertjatad med allt hon skulle göra när hon kom hem. Och när vi hade satt oss i bilen öste hon kärleksförklarningar till allt hon såg. "Åh vilken underbar skog!" Vad glad jag är åt våran bil" Och mammas lilla bil hemma" Åh vad fin väg" osv, osv.
Lillebror somnade innan Kent hade backat ut från parkeringen och sov hela vägen till Borensberg (ca 2,5h).

Sedan vi lastat in oss och väskorna i huset har det varit fullt ös! Mycket tvätt och fix och samtal m.m.

Felix han trivs som fisken i vattnet här hemma och han ätit konstant och massor! Visst är det festligt?
Jag kommer ihåg från när vi kom hem med Stina att allt liksom föll på plats och hennes utveckling fick raketstart så man nästan inte hängde med... och det känns på liknande sätt nu faktiskt.

En farhåga vi hade med att komma hem var om Felix skulle vara rädd för Simson. Några gånger i Colombia då vi träffade på hundar och de skällde blev Felix stel och underläppen började darra.
Simson var inte hemma då vi kom hem utan vi hämtade honom på eftermiddagen dagen efter. Men så fort han såg Simson tjöt han av lycka och ville klappa. Och det har fortsatt... Varje gång Felix ser Simson skrattar Felix förtjust!

 sista dagen och sista fikat

 på flygplatsen i Bogotá

 Felix fick en kompis på planet

 Ja vad ska man säga? Pigg var jag i alla fall inte även om jag försökte se sån ut...

 Paris

 Väntans tider är tröttsamma...

 Hemma!!!

 Bada badkar med syrran är verkligen toppen!

 Matvägra?! Det vet jag inget om!

Det är kallt i Svedala!

nu lämnar vi colombia

I morse när vi öppnade mailen hade resebolaget fixat biljett hem redan idag!!
Så om 40 min lämnar vi Hernandos ställe och åker med all vår packning.

Det är med blandade känslor vi lämnar Colombia...
Som turist blir man behandlad som en kung här och allt är verkligen toppen! Vackra, trevliga människor överallt. Att det sedan finns baksidor med detta vackra land är ju något som vi inte märkt något av (på gott och ont).

Ni som vill får gärna fortsätta följa oss i Sverige, ni som fått nog säger jag nu adjö till.

Hasta Luego!

ösregn

Ja det är inte bara i Sverige det är dåligt väder...
Idag hade vi bestämt oss för att ta en långpromenad till Botaniska trädgården. Vi kände att vi fått lite dåligt med motion på sistone och behövde röra på oss för att inte soffa ihop totalt. Vi har tagit det lite väl lugnt sedan vi kom till Bogotá. Bara tagit korta promenader typ runt hörnet. Igår var jag och Felix (eller?!) inne nästan hela dagen fast solen sken.

Imorse var det lite lite mulet men ändå helt ok så vi tog på oss och packade ryggsäcken. Precis när vi dragit igen dragkedjan på denna så började det dugga lite. Ju längre vi gick desto mer föll regnet. Det tog ca 1h att komma till Botaniska trädgården. Väl där avtog det lite och när vi var i tropikariet var det uppehåll. Ute igen så började det droppa igen för att hela vägen hem ösregna! Vi blev dyblöta men prinsen och prinsessan satt så skönt i varsin vagn under regnskydd respektive paraply så dem gick det ingen nöd på... Felix (?!) såg för rolig ut där han satt under regnskyddet men var så nyfiken att han envisades med att köra fram huvudet så på håll såg det ut som ett svävande huvud kom åkandes. Efter att vi var tillbaka hos Hernando och lunchen var uppäten klarnade det upp och solen lyste så fint så fint men då var vi tvungna att ta igen lite och torka.
Vi gjorde dock en en minitur till köpcentrumet för lite proviantering på eftermiddagen och då var det mulet igen och när vi gick hem kände vi regnstänk... och nu ööööser det ner och åskar järnet. Tvära kast. Från Calis (och San Andrés förstås) värme till mer "Sverige"-väder. Det är tur att vi succesivt får vänja oss då vi landar i höstrusket på onsdag 10/10 kl 18.35 på terminal 2 Arlanda Stockholm Sverige!!

Och idag gjorde jag något ovanligt för att vara mig! Jag PROVADE kläder i en butik och KÖPTE faktiskt tre plagg. För er som inte känner mig kan jag tala om att OM jag köper kläder gör jag det oprovat och väldigt fort. Ofta i olika färger om det är nåt som tilltalar så jag slipper ångra färgvalet. Det värsta jag vet är att gå i affärer och strökolla om det inte är något jag måste köpa. Det är ofta Kent som säger till mig att :den var väl lite snygg!
Detta är ju lite av ett problem för mig eftersom jag har någon slags fobi över att gå klädd i samma kläder två dagar irad!!! Fatta dilemmat! Gilla kläder men ogilla (grymt mycket) att köpa dem och ogilla ännu mer att hitta dem.

 Här hade vi precis kommit in på botaniska och vi hade hopp om uppehåll

 Inne på tropikariet

 min favvo blomma

 ett av Stinas foton... ganska bra taget...

 mellanmål

 Kent ringer Hernando och säger att vi är på väg hem

 till slut somnade plutten (eller svävande huvet)

 kvällspuré... eftersom maten inte dög idag heller...

(men lunchen åt han faktiskt riktigt bra av)

en mycket trött tjej som valde tic tac som lördagsgodis idag

(de blev dock inte uppätna eftersom hon inte orkade öppna locket)

pass del 2

Jorå! Nu är det klart!!!

Men man blir så trött på sig själv att man safear ibland... Igår kunde vi ha bokat biljett hem idag men vi vågade inte chansa så vi tog de på tisdag. Idag gick det inte att boka om tills idag. Synd. Annars hade vi varit på väg hem om några timmar. Men men så är det...
Jag har mailat Air France för säkerhets skull så hoppet lever lite än trots allt.

Kent och Stina gick runt hörnet för att klippa sig och lilleman tar en tupplur.

Har jag berättat att vi fått en matvägrare?! Jo visst. Mathias/Felix vägrar äta precis allt utom fruktpuré i barnmatsburk och sötsaker så som kakor och muffins (fast det får han numera inget) och smörgås! Han vrålar och kastar maten omkring sig. Det spelar ingen roll om han får äta själv (det funkade först) eller om vi försöker mata honom. Det lilla vi får i honom spottas ut med väldig fart! Han som borde äta upp sig lite... Men sålänge får han väl äta sina mackor och puré då...
Detta problem är helt nytt för oss då Stina alltid har ätit allting!!Fast jag har hört att barn svälter inte ihjäl utan äter när de blir hungriga så vi får väl hoppas på det.

En liten påminnelse... ni minns att jag i ett tidigt inlägg berättade om att jag ser på allt väldigt ironiskt va? Så det där med matvägran och flyg hem är inga större problem egentligen...

Kent, Peter (som faktiskt prioriterade oss riktigt mycket!!!) och lillebrors svenska pass.

Det är egentligen olagligt att fota på en ambassad men det är ju ingen "riktig" just nu så vi fick ändå.

pass del 1

Igår eftermiddag när Lilleman och Stina tog en tupplur och Kent satt på toaletten knackade det på dörren. Där stod Hernando iklädd endast handduk och sa att vi måste åka NU till ambassaden. Det blev operation väckning av Stina och det kan mina vänner kan gå hur som helst efter vila. Hon kan bli så in i Norden förbannad om/när hon blir väckt men denna gång hade jag världens tur! Hon sa lite sömndrucket: -Vad är det nu då? Och när jag förklarade: - Ok mamma jag förstår!
Så hastigt och lustigt stod vi gatan och stoppade en taxi.
Hernando hade ringt upp Peter som jobbar på ambassaden och han hade sagt att vi inte kunde komma pga att han inte kom åt den blankett från Skatteverket vi behövde fylla. Men Hernando hade (såklart!?) en sådan blankett här hemma!!! Då hade Peter svarat att ja, då kan ni väl komma... Då tänkte Hernando att det var bäst att åka snabbt så han inte ångrade sig. Vilken tur att vi bor hos just Hernando! Tack Malin och andra som tipsat om honom!!!
För när vi kom fram till ambassaden, som för övrigt nu är inhyst hos svenska exportrådet, sa Peter att han inte skulle komma åt sina dokument och därmed "vår" blankett förrän om 2(!!!!!???) veckor.

Besöket tog ca 10 min och nu har (förhoppningsvis) blanketten gått iväg till Skatteverket i Sverige och vi får vårt nr inom ett par dagar. Vi hade hoppats att få passet redan idag men tyvärr inte... Hade vi fått det idag hade vi åkt hem i morgon men nu ser det ut som att vi åker på tisdag då det fanns platser kvar. Det var fullt på planet lör-mån...
Jag har sagt det förut och säger det igen: Det går absolut ingen nöd på oss här men det ska bli skönt att komma hem i alla fall.
Om inte annat är det skönt att veta hur det blir. Den ovissa väntan har vi för länge sedan fått nog av...

 förmiddagsfika i stadsdelen Modelia

 så såg det ut på insidan

 varje gång det åker förbi en sådan droska ropar Stina:

- Mamma! titta en HÄST!!!

 Ytterligare ett minitivoli på ett köpcentrum

vissa tycker att det är toppen...

Monserrate

I gårkväll kunde jag inte sova. Jag vred och vände mig, frös, hade ont i magen och halsen och svårt att andas. Jag somnade till slut i alla fall men det var inte mycket bättre när jag vaknade. Jag tror att jag har åkt på en förkylning kombinerad med urinvägsinfektion för jag är konstant kissnödig och har ont i nedre delen av magen. Inte kul. Nu, precis nu borde jag ligga och vila och sova men jag är för rastlös så jag gör ett litet inlägg istället. Kent och barnen leker och ser på film i Hernandos TV-rum.

Ambassaden har inte öppnat igen så vi passade på att åka upp på berget Monserrate istället. Hernando skjutsade oss. Det var en trevlig tur (om det inte varit för halsontet och kissnödigheten...) och vi njöt i fulla drag. Det var häftigt att se ut över Bogotá. Här bor det lika många som i hela Sverige!
Jag visste egentligen att Bogotá ligger väldigt högt men hade förträngt det så det blev lite av en chock för kroppen med den höga höjden här (ca 2600m). Jag har varit flåsis sedan vi kom i söndags men det går nog över snart hoppas jag.

Kent skällde på mig igår när han läste mina senaste inlägg att jag inte berättat tillräckligt mycket om våra upplevelser här. Jag säger bara: Blogga själv då!
Skämt åsido... Det händer så mycket varje dag att man bara får med en liten del.
Lilleman Liljesson som vi lär känna mer och mer för varje dag har fått ytterligare tänder och han växer (om än inte så mycket) åtminstone på bredden. Han vägrar äta mer soppa för det fick han varje dag på barnhemmet och han blir galen om han inte får äta själv. Han är ju stor nu verkar han tycka! Han blir stadigare och stadigare men det är en bit kvar tills han kan gå helt själv så någon "walking man" får vi nog inte med oss hem. Mest jollrar han dadadada men han kan säga mamma och pappa men vet nog inte vem som är vem riktigt än... Det han säger bäst är konstigt nog "öga" och så pekar han på sitt öga. Näsa säger han ibland...
Ett himla humör har han också den lilla gossen! Han är superkänslig när något går emot honom. Då åker underläppen ut och krokodiltårarna rullar. Tycker han att mamma är tråkig vill han genast gå till pappa och tvärtom. Och finns det andra i närheten händer det att han försöker flirta till sig uppmärksamhet av dem. Med det vi fått berättat om hans tid på barnhemmet har vi förstått att han flirtat till sig det mesta...Han är van att få som han vill...

Stina har under här resan blivit både en duktig simmare (50m minst kan hon simma i ett streck) och snorklare! Hon har sagt att nu behöver hon minsann inte gå på simskola mer och hon har nog faktiskt rätt. Hon har även blivit bättre på att sysselsätta sig själv också vilket är skönt för alla. Humöret går dock fortfarande i vågor... men hon fyller ju också sex år nästa gång så lite 6-års trots i kombo med syskonsvartsjuka har vi nog fått se prov på.
Hennes tal går också i vågor... vissa dagar pratar hon ganska rent och säger orden rätt men nästa dag slarvar hon och vi hör knappt vad hon säger. Jag misstänker ibland att hon har en liten språkstörning och att hennes arbetsminne är lite för kort men det är "ingen ko på isen" än... det tar vi vart efter.
Stina har i alla fall ätit alldeles för mycket sötsaker under vår tid här i Colombia, det kan vi konstatera! Det kan ju också sätta sig på humöret, att det svänger menar jag. Men vad gör man? Vi har fått dessert varje dag och söta drycker lockar i öppna kylskåp... Här hos Hernando är det bättre för här får vi frukt efter maten och det finns ingen Coca-Cola kyl framför näsan.

Och som vanligt... några bilder.

 kurragömma i garderoben

 lekparken som ligger ett stenkast från huset

 morgonmys

frukost

 ljuset i tunneln ?!

 nu orkar jag inte gå mer!

 utsikt över Bogotá

 alla på samma bild

mmm gott med fika

Jordbävning, väntan, Bogotá, brand...

Igår var det en stor jordbävning här i Colombia. Jag såg det via Facebook för där vi var märkte vi ingenting. Tur för oss. Det verkar som om det gick bra trots att skalvet var på 7.1 på Richterskalan.

Vi befann oss som sagt på San Andrés och skulle åka vidare till Bogotá. Planet skulle åka 15.20 och vi åkte från hotellet vid ca 14.00 där vi väntat på taxi i ca 1h. Och det var varmt! Jättevarmt!
Väl på flygplatsen blev lillebror trött och gnällig och storasyster hängde på! Lillebror högg tag i mitt hår och drog och slet som en vilde. Jag kunde knappt värja mig där jag stod vid incheckningsdisken och svetten rann. Till slut efter betalad övervikt och diverse säkerhetskontroller somnade han som tur var. Stina lugnade sig också och vi satte oss vid gaten och väntade. Tur att vi just då inte visste att vi skulle få sitta där till sena kvällen...
Ja, flyget var kraftigt försenat men det fick vi veta lite i etapper... Först skulle vi åka kl 17.00 sen blev det 18.30 för att till sist bli 19.50 innan vi till slut kom iväg.
Det var synd för jag hade velat åtminstone säga hej till familjen som varit i Colombia så länge (9v??!! stämmer det?) och som jag haft kontakt med via nätet men de hann lyfta med planet hem till Sverige innan vi landat i Bogotá. Skickar här ett : Hoppas att resan hem gick bra! Och vi kanske kan träffas i Sverige nån gång?!

Så kom vi hit till Hernando i stadsdelen Modelia i Bogotá. Han hade varit vid flygplatsen 3ggr för han hade inte heller fått någon info om vårt försenade plan. Stackar´n! Hur som helst fick vi varma mackor och sallad och det smakade bra efter många timmars väntan.
I morse åt vi frukost vid åtta och sedan kom en taxi och hämtade oss för att fixa det svenska passet till Matihas/Felix (inget spikat än men nästan...). Först var det ett stopp på ICBF för ett sista dokument. Det gick supersnabbt och vi diskuterade i bilen om vi skulle åka hem redan på torsdag eftersom det vi nu behöver är det svenska passet och sedan kan vi åka hem när vi vill! MEN...

...när vi kom till svenska ambassaden hade det varit brand! Så vi blev utkörda och nu vet ingen när kontoret kan tänkas öppna igen. Alla datorer var sönder och hela våningen rökskadad. Så nu får vi vänta. Nu sitter vi ju inte precis i sjön... tvärtom har vi det oförskämt bra och drar det ut på tiden får vi utforska Bogotá lite närmre. Men vi hoppas att vi får det klart denna vecka... Stina längtar hem! Och vi med litegrann...

Poolhäng på hotell Eldorado på San Andrés

 Vill du smaka?

 Bye-bye!

 Väntan på flygplatsen... Say no moore...

 Kidsen sov hela flygturen! Och pappan blundade bara...

Bogotá

Här blev det stopp! Men vi är glada ändå...