nuärvisnartfyra: höst

Brrr... fy vad kallt det är! Men härligt!
Idag tog hela familjen den vanliga promenaden på kanalbanken och vilken årstid det än är så är det lika härligt och vackert.
Stina gick hela vägen utan att knorra en enda gång! Men så stannade vi ju och fikade lite på vägen så det kanske hjälpte? Hon är en riktig fikaunge! Om hon fick så skulle hon fika minst en gång om dagen på något smarrigt...
Felix sov hela promenaden!

Appropå sömn... jo, jag har fått sova sedan Kent kom hem vilket är skönt såklart. Felix har vaknat på nätterna men somnat om rätt så bra. Det var verkligen inte bra att Kent var borta så snart efter att vi kommit hem men ibland måste man bara... Och nu är ordningen återställd. Det är jättekänsligt med förändringar och separationer för adopterade barn (särskilt nyadopterade) och vi märker hur trött Felix blir av att t ex få besök även om det går bra under tiden besöket pågår. Det kan tyckas löjligt för oinvigda i denna värld att man helst håller sig hemma så här i början men det är nödvändigt. Och en del kanske tycker att man hönsar och övertolkar allt skeende med sina adopterade barn men faktum är att de är extra känsliga (oftast inte alla..). En parantes men en tanke som dök upp i huvudet just nu.

Now to something completly different... Det är verkligen nära att lilleman går nu! Han reser sig UTAN stöd ganska ofta och ett par steg har han tagit när han "glömt av sig". Han är lite för skraj än så länge men snart så...

Imorgon ska Stina till tandläkaren och Felix på sin första undersökning hos läkaren. Stina kommer som vanligt vara tuff och inte visa med en min om något gör ont (på gott och ont detta...) men Felix..?! Han kommer att tjuta som en stucken gris är jag rädd... Han tjuter för minsta lilla i vanliga fall och då kan ni tänka er om han blir stucken m.m.

Nu är det hög tid för Stina att hoppa i säng!