Monserrate

I gårkväll kunde jag inte sova. Jag vred och vände mig, frös, hade ont i magen och halsen och svårt att andas. Jag somnade till slut i alla fall men det var inte mycket bättre när jag vaknade. Jag tror att jag har åkt på en förkylning kombinerad med urinvägsinfektion för jag är konstant kissnödig och har ont i nedre delen av magen. Inte kul. Nu, precis nu borde jag ligga och vila och sova men jag är för rastlös så jag gör ett litet inlägg istället. Kent och barnen leker och ser på film i Hernandos TV-rum.

Ambassaden har inte öppnat igen så vi passade på att åka upp på berget Monserrate istället. Hernando skjutsade oss. Det var en trevlig tur (om det inte varit för halsontet och kissnödigheten...) och vi njöt i fulla drag. Det var häftigt att se ut över Bogotá. Här bor det lika många som i hela Sverige!
Jag visste egentligen att Bogotá ligger väldigt högt men hade förträngt det så det blev lite av en chock för kroppen med den höga höjden här (ca 2600m). Jag har varit flåsis sedan vi kom i söndags men det går nog över snart hoppas jag.

Kent skällde på mig igår när han läste mina senaste inlägg att jag inte berättat tillräckligt mycket om våra upplevelser här. Jag säger bara: Blogga själv då!
Skämt åsido... Det händer så mycket varje dag att man bara får med en liten del.
Lilleman Liljesson som vi lär känna mer och mer för varje dag har fått ytterligare tänder och han växer (om än inte så mycket) åtminstone på bredden. Han vägrar äta mer soppa för det fick han varje dag på barnhemmet och han blir galen om han inte får äta själv. Han är ju stor nu verkar han tycka! Han blir stadigare och stadigare men det är en bit kvar tills han kan gå helt själv så någon "walking man" får vi nog inte med oss hem. Mest jollrar han dadadada men han kan säga mamma och pappa men vet nog inte vem som är vem riktigt än... Det han säger bäst är konstigt nog "öga" och så pekar han på sitt öga. Näsa säger han ibland...
Ett himla humör har han också den lilla gossen! Han är superkänslig när något går emot honom. Då åker underläppen ut och krokodiltårarna rullar. Tycker han att mamma är tråkig vill han genast gå till pappa och tvärtom. Och finns det andra i närheten händer det att han försöker flirta till sig uppmärksamhet av dem. Med det vi fått berättat om hans tid på barnhemmet har vi förstått att han flirtat till sig det mesta...Han är van att få som han vill...

Stina har under här resan blivit både en duktig simmare (50m minst kan hon simma i ett streck) och snorklare! Hon har sagt att nu behöver hon minsann inte gå på simskola mer och hon har nog faktiskt rätt. Hon har även blivit bättre på att sysselsätta sig själv också vilket är skönt för alla. Humöret går dock fortfarande i vågor... men hon fyller ju också sex år nästa gång så lite 6-års trots i kombo med syskonsvartsjuka har vi nog fått se prov på.
Hennes tal går också i vågor... vissa dagar pratar hon ganska rent och säger orden rätt men nästa dag slarvar hon och vi hör knappt vad hon säger. Jag misstänker ibland att hon har en liten språkstörning och att hennes arbetsminne är lite för kort men det är "ingen ko på isen" än... det tar vi vart efter.
Stina har i alla fall ätit alldeles för mycket sötsaker under vår tid här i Colombia, det kan vi konstatera! Det kan ju också sätta sig på humöret, att det svänger menar jag. Men vad gör man? Vi har fått dessert varje dag och söta drycker lockar i öppna kylskåp... Här hos Hernando är det bättre för här får vi frukt efter maten och det finns ingen Coca-Cola kyl framför näsan.

Och som vanligt... några bilder.

 kurragömma i garderoben

 lekparken som ligger ett stenkast från huset

 morgonmys

frukost

 ljuset i tunneln ?!

 nu orkar jag inte gå mer!

 utsikt över Bogotá

 alla på samma bild

mmm gott med fika